Att vara otursförföljd utanför Sverige
Varje gång jag har åkt utomlands för en längre tid ( + en gång när jag var på en långhelg till London ) har någon som stått mig nära dött. Det är sant.
Alla mina far- och morföräldrar och husdjur har dött när jag har varit i ett annat land.
Den sista som gick bort var älskade farmor. Jag var i Brasilien när jag fick ett mejl att hon var väldigt sjuk. Så jag åkte hem tidigare från resan och hann träffa henne sista dagen hon kunde prata. Sju dagar efter att jag kommit hem var hon borta.
Jag har funderat på att nästan inte att åka iväg igen. För att det känns olustigt. Men nu har jag bara en farfar kvar och han är hyfsat pigg så tänker ändå att jag vågar. Och jag har redan gjort två fyraveckors resor sen farmor dog.
Jag funderar på hur egoistisk jag är. När jag får dödsbesked på en strand när alla andra är hemma och tar hand om resten.
Men sen vet jag hur dåligt jag mår för att jag inte har fått chansen att säga hejdå. Alla andra dödsfall, förutom farmor, skedde också rätt plötsligt. Ändå är det en jobbig koppling jag har. Jag åker utomlands - någon dör.
Kommer den kopplingen någonsin att försvinna?
